New shoes...

Från och med kvällens träning är mina gamla AND1-skor bytta mot ett par nya ASICS SINSEI 2 MT. Behöver fortfarande ett par som är av modell högre för att mina fotleder inte ska svikta. Skönt med nytt och heldämpat också.

Söndag...

Vad säger man? Brakförlust i Madrid igår. Mats Olsson på Expressen kände en oro inför matchen. Den kan med facit i hand ses som totalt klockren.

I fredags skulle broder spela match i Sandared. Jag hade en timme över och tog en promenad i det lilla samhället. Gick först förbi Ica Köp'et och bort mot kyrkan. Vidare gick jag bort ner mot sjön. Innan jag kom fran till Viaredsjön vek jag av och tog gångbron över "Sandaredsbäcken" bort mot Svenska kantskydd. Borta vid tennisbanorna stannade jag till vid bollplanket och mindes hur jag som liten cyklat dit och slagit med tennisracket. Det kändes märkligt att vara där igen. Så många minnen dök upp. Jag gick vidare halvvägs in mot scoutstugan och lyssnade på vågorna som slog mot stranden. Sedan gick jag tillbaka, förbi tennishallen,förbi mitt första hem i Sandared och upp mot järnvägen. Istället för att korsa den vek jag av mot vänster och följde Gamla Landsvägen. Överallt jag gick kände jag igen hus, trädgårdar och murar. Jag kände till och med igen sprickor i asfalten på ett flertal tillfällen. På ett sätt kändes det som om jag inte varit borta från samhället i mer än en liten stund. Visserligen hade ett antal nya hu poppat upp lite här och var, men större skillnader än så märktes inte av. När jag kommit till Gamla Landsvägens slut riktade jag mina steg motFurudalsvägen, där jag bodde och växte upp under min barndom. Vägen var sig lik. Jag kom fram till nummer tre och saktade tempot. Häcken var nedklippt, men i övrigt var allt sig likt. Jag hade helst velat kliva fram till dörren och öppna den, gå in och i frihet se mig omkring. Men det kunde jag inte.
Istället gick jag vidare och ner till bäcken en bit bortanför. Där följde jag bäcken tills jag nådde baksidan av vårt gamla hus. Mellan tomten och bäcken fanns ett 10-15 meters område där vi brukade grilla korv och leka när vi var små. Titt som tätt genererade leken i att blöta barn fick springa in och byta kläder. Nu var området igenvuxet. Sly och buskar som inte tuktats i sin strävan mot ljuset begränsade min framkomlighet. Jag gick upp bakom "Pergolan" och stod och såg mot huset. Det var mysigt. Staketet och grinden som min syster en gång slog mot mig var borta. Det är bara ärret under mitt öga som finns kvar av detta staket. Kvar bakom huset låg dock min fars långa och roströda trappa av metall. Den var sig lik och verkade ha hållit bra i väder och vind.
Jag hade sett ungefär vad jag velat och stegade tillbaka ner mot mörkret vid bäcken. Det var dags att ta sig tillbaka till sporthallen. Jag kom nästan en halvtimme för sent till matchen, men det gjorde ingenting. Detta blev en promenad jag sent kommer att glömma.

På rätt väg...

Nyss kommit hem från innebandyträning. Efter allt som skett den senaste veckan, med BT, möte med laget etc., så var kvällens träning verkligen ett steg i rätt riktning. Tempot har höjts avsevärt och det känns som om vi alla börjar dra åt samma håll. Kvällens träning avslutades med lite fys, det var gott. Benen darrade rejält efteråt.

Helgen som gick hade vi besök av familjen Orientering från Värmland. Det var "tre-dagars-orientering" med inriktning sprint. På fredagen var det Nattsprint på Borås Arena, på lördagen var det Downhill Sprint och på lördagen var det Zoorientering på Borås Djurpark. Efter lördagens tävlingar och hemkomst till lägenheten där vårt besök checkat in över helgen snackade vi orientering. Lika fort som det kom på tal var det bestämt att även jag skulle löpa på söndagen. Jag började ladda direkt. Eftersom jag inte var föranmäld på något sätt var det öppen klass som gällde för min det. Av de tre öppna klasserna var det den röda som var svårast. Jag förberedde mig så gott jag kunde. När så söndagen kom var det bara att göra så gott jag kunde. Bana Ö3 var 3550 meter fågelvägen. Eftersom det var några år sedan jag löpt efter karta gick jag lite på säkerhet i början, men efter ett par kontroller lät jag bena jobba. Det räckte förvånande nog till en 2:a av 83 deltagande. Känner mig rätt nöjd. Kolla in fullständiga resultat här. Värt att notera är att min tid på spurten (30 sek.) räcker till delad sträckvinst sett över alla klasser.

På grund av förklarliga anledningar

Det blev ramaskri i stadens innebandykretsar igår. Anledning: artiklarna i BT. Vår tränare, som inte var på plats vid träningen för tidningens besök, var inte direkt munter efter att ha läst brödtexten. Jag fick ett samtal från Mr. Coach där han undrade vad jag menade med det jag sagt. Jag kunde inte annat än beklaga att jag blivit totalt feltolkad. Visst sa jag några om div IV-nivå, det sticker jag inte under stolen med. Men taget ur sitt sammanhang, som det är i BT, låter det inte direkt gynnsamt för någon klubbens räkning. Det jag sa var att vi efter förra helgens match, suddenförlusten mot Engelholm, kände att vi lite var på rätt väg. Vi hade inkasserat första poängen, och var på vippen att knipa två till. De två efterföljande träningarna var dock, på grund av förklarliga anledningar, inte bra. Det kändes som om vi tog ett steg tillbaka, istället för att ta ytterligare ett framåt. Tyärr misssade BTs reporter detta och snöbollen sattes i rullning.
Efter att ha rensat luften inom laget lite grann blev gårdagens träning ett steg i rätt riktning. Fortsätter vi så kommer "the bread with shrimps" av sig självt inom en snar framtid...

Kris...!

Sedan familjens student gått till skolan, klev jag efter lite sovmorgon upp imorse. Ännu en "ledig" dag väntade mig och jag såg fram emot att öppna ett nytt paket ekologiskt kaffe från de Lila. Bryggandet slutade dock med att jag fick värma vatten och blanda pulverkaffe. Senaste inköpet visade sig nämligen vara ett kilo kokkaffe.

Slår därefter upp tidningen och bläddrar fram till sporten. Borås Tidning var på vår träning och gjorde reportage igår. Känns kul att det fortfarande finns ett intresse, trots den minst sagt undermåliga säsongsinledningen. Läs om en klubb i kris, vad utomstående säger och om den fortsatta optimismen som trots allt finns...

It all comes back to you...

Halloweenhelgens solklart roligaste händelse inträffade när det plingade på vår dörr. Utanför stod ett antal utklädda barn som tiggde godis och pengar.
- Jag har inget, sa min andra hälft, men vänta lite.
Hon går in i köket och hämtar våra saltade solrosfrön, sådana med skal på.
- Detta tycker ni väl om? säger hon samtidigt som hon häller dem direkt ned i ungarnas godispåse. Kidsen hinner inte svara innan de får en ny fråga upp i ansiktet.
- Åh, kan inte jag få en godis?
- Jovisst, det kan du väl, blir svaret.
- Tack, tack!
Dörren stängs och en leende tjej kommer in till mig i köket med en "Rollo" och en "Geisha" Den sistnämnda smakade fint.
Någon dag senare plingar det på dörren igen. Samma ungar står utanför i ny sminkning, kanske för att de inte ska bli igenkända. De möts kallt av en ny klockren kommentar.
- Nej, jag har inget idag heller...