Söndag...

Vad säger man? Brakförlust i Madrid igår. Mats Olsson på Expressen kände en oro inför matchen. Den kan med facit i hand ses som totalt klockren.

I fredags skulle broder spela match i Sandared. Jag hade en timme över och tog en promenad i det lilla samhället. Gick först förbi Ica Köp'et och bort mot kyrkan. Vidare gick jag bort ner mot sjön. Innan jag kom fran till Viaredsjön vek jag av och tog gångbron över "Sandaredsbäcken" bort mot Svenska kantskydd. Borta vid tennisbanorna stannade jag till vid bollplanket och mindes hur jag som liten cyklat dit och slagit med tennisracket. Det kändes märkligt att vara där igen. Så många minnen dök upp. Jag gick vidare halvvägs in mot scoutstugan och lyssnade på vågorna som slog mot stranden. Sedan gick jag tillbaka, förbi tennishallen,förbi mitt första hem i Sandared och upp mot järnvägen. Istället för att korsa den vek jag av mot vänster och följde Gamla Landsvägen. Överallt jag gick kände jag igen hus, trädgårdar och murar. Jag kände till och med igen sprickor i asfalten på ett flertal tillfällen. På ett sätt kändes det som om jag inte varit borta från samhället i mer än en liten stund. Visserligen hade ett antal nya hu poppat upp lite här och var, men större skillnader än så märktes inte av. När jag kommit till Gamla Landsvägens slut riktade jag mina steg motFurudalsvägen, där jag bodde och växte upp under min barndom. Vägen var sig lik. Jag kom fram till nummer tre och saktade tempot. Häcken var nedklippt, men i övrigt var allt sig likt. Jag hade helst velat kliva fram till dörren och öppna den, gå in och i frihet se mig omkring. Men det kunde jag inte.
Istället gick jag vidare och ner till bäcken en bit bortanför. Där följde jag bäcken tills jag nådde baksidan av vårt gamla hus. Mellan tomten och bäcken fanns ett 10-15 meters område där vi brukade grilla korv och leka när vi var små. Titt som tätt genererade leken i att blöta barn fick springa in och byta kläder. Nu var området igenvuxet. Sly och buskar som inte tuktats i sin strävan mot ljuset begränsade min framkomlighet. Jag gick upp bakom "Pergolan" och stod och såg mot huset. Det var mysigt. Staketet och grinden som min syster en gång slog mot mig var borta. Det är bara ärret under mitt öga som finns kvar av detta staket. Kvar bakom huset låg dock min fars långa och roströda trappa av metall. Den var sig lik och verkade ha hållit bra i väder och vind.
Jag hade sett ungefär vad jag velat och stegade tillbaka ner mot mörkret vid bäcken. Det var dags att ta sig tillbaka till sporthallen. Jag kom nästan en halvtimme för sent till matchen, men det gjorde ingenting. Detta blev en promenad jag sent kommer att glömma.